"Ta vara på den här tiden, det går så fort!"

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra detta eller liknande uttryck sedan lilleman kom till världen. Mamma, mormor, fastrar och mostrar ser till att man inte missat det. Tanter och farbröder stoppar oss på gatan och påminner mig än en gång. Att det går fort det har vi redan fått erfara och vi försöker va flitiga med kameran och fånga varenda liten min. Jag skriver lite anteckningar för att minnas när han gav oss sitt första leende och bet mig med sin första tand. Jag försöker vara där, i stunden. Leka med honom, prata och sjunga. Insupa hans doft och minspel. Men sen då, räcker det? Hur tar man vara på tiden, egentligen?